slå mig med din rytmpinne...

Det är något med det brittiska klimatet som skapar excentriker. Det bara vimlar av dem; i litteraturen, i teatern, i filmen, och även i musikvärlden (man kan rabbla namn i en evighet, men det räcker ju med att nämna John Martyn, Robert Wyatt och Brian Eno). En av de största (fastän inte till växten) var Ian Dury (1942-2000). Vid sju års ålder drabbades han av polio, och drogs sedan dess med en förvriden kropp och en allvarlig haltning. Han studerade konst och litteratur, och tog sin examen vid the Royal College of Art i slutet av sextitalet. 28 år gammal bildade han sin första grupp. Redan från början var han ett original: streetwise, cockneytuff, humoristisk, och aldrig främmande för en fräckis.

Efter många år på pubscenen med Kilburn & The High Roads, skivdebuterade han i eget namn 1977 med ”New Boots and Panties”, en fantastisk samling låtar om det där som engelsmän vanligtvis inte pratar om. Jazziga ”Wake Up and Make Love to Me” hade varit direkt oanständig om den inte varit så gullig. ”Sweet Gene Vincent” är en snygg 50tals-pastichig hyllning till sångaren som gav oss ”Be-Bop-A-Lula”. Music Hall-numret ”Billericay Dickie” för traditionen vidare, med en genuint snuskig men lätt kamouflerad text. Och de inledande orden till ”Plaistow Patricia” fick tas bort från tidiga upplagor av plattan. Det var ju, trots allt, Drottningens jubileumsår. De där orden har blivit återinsatta på CD-utgåvan, så nu kan engelsmännen få en dos av The Queen’s English som får dem att sätta teet i fel strupe. Många har försökt, men ingen har kommit i närheten av att vara så ful i mun på så kort tid.

Något senare släpptes singeln ”Sex & Drugs & Rock & Roll” och hans framtid var säkrad. Han var inte punk, men han sveptes med av samma våg, precis som Graham Parker, Elvis Costello och Nick Lowe. Hans musik var en blandning av rock’n’roll, soul, jazz, reggae och music hall, som aldrig hörts förut. Och hans band var inte några punkare, de var fantastiska musiker som ledigt behärskade alla musikstilar. Snart hade Ian samlat dom i The Blockheads, ett av världens tightaste band.

Han var ingen stor sångare, men en textförfattare av rang. Debuten är fylld av underbara berättelser om udda figurer (och allihop lika uppfriskande frispråkiga). Hans år som Eng Lit-student avslöjar sig genom hela katalogen. ”Razzle in my Pocket” handlar om att knycka en porrtidning, och är skriven i felfri sonettform, men sjungs med den värsta cockneydialekt du nånsin hört. Hans utbildning visar sig på andra ställen också. Begrunda till exempel följande strof:

Failure infolds me with clammy green arms
Damn the excursions and blast the alarms
For the rest of what’s natural I’ll lay on the ground
Tell me tomorrow if I’m still around

Det är inte Shakespeares Othello. Det är avslutningen på en sex minuter lång stråkbemängd ballad av Ian Dury. Den arkaiska stilen fungerar som en kod, och du hade kanske inte fattat vad det handlar om, ifall inte fyra minuter av sången upptogs av ett gäng huliganer vrålande titeln om och om igen. Och titeln är ”Fucking Ada”. Du har härmed blivit varnad.

Ian gick vidare efter sitt mästerverk, och fick till ett par riktiga hits också: ”Hit Me With Your Rhythm Stick” och ”Reasons to be Cheerful, part 3” hördes på diskotek och radiostationer över hela världen (och kan höras här också). Men för övrigt blev det mer funk än vad världen behövde, och bandet självdog. Ian startade en skådespelarkarriär som gav roller i stora teateruppsättningar, och filmer av Peter Greenaway och Roman Polanski. Den musikaliska återkomsten med ”Mr Love Pants”, 1998, var lovande, men två år senare dog han i cancer.