peter green's fleetwood mac

the doors

doors
jag tänkte dra en lans för ett annat mycket bra band...the doors. det finns en utmärkt film med samma namn gjord av oliver stone som åskådliggör denna grupp lika subtilt o hemlighetsfullt som dom var i verkligheten. jim morrison var ju kraftigt narkotika beroende under hela sin vuxna tid...han blev dock inte så gammal. han brände sitt ljus i båda ändar kan man säga....han var en fantastisk scenpersonlighet men det är lite orättvist mot gruppens övriga medlemmar....ray manzanarek spelade alla basgångarna på orgeln tex...dom hade ingen basist. och robbie kriegers gitarrspel var ju unikt.

morrison o mazanarek träffades på venice beach, en badstrand i närheten av los angeles. båda var intresserade av att s a s vidga sitt medvetande...därav drogerna senare. detta var ngt en del av hippierörelsen strävade efter förutom flower power o peace.

jag korpade texten från wikipedia, men ett fel tycker jag att det är i texten....doors var ett bluesband i mitt tycke. dom gjorde en fantastisk version av "little red rooster" tuppen som är för lat för att gala in dagen...vidare gjorde dom en annan kanon låt "roadhouse blues" som oxå är en tidlös klassiker. morrison dog, förmodligen av för mycket knirkande...lsd är ju ingen hit o det var inte det enda han körde i sig....doors var oxå en evig följetång i rättsalarna i usa eftersom morrison speciellt tog ut svängarna på scen...har en skiva från en live spelning i new york där han ber om en joint under en spelning...o publiken kastade väl upp otaliga varianter av rökverk....

citat

"its a new york joint man....(jubel i publiken) its so thin that you can pick your teeth with it" ngt så när fritt återgett ur minnet...

andra band från den här tiden värda att lyssna på är jefferson airplane tex "white rabbit" mamas and the papas, tidiga fleetwood mac, jimi hendrix and experience, creedence "fortunate son" fogertys protest mot vietnam etc etc....man måste komma ihåg att katalysatorn för mångt o mycket var ett krig i ett okänt land i sydostasien. men som blev det första tv kriget....o egentligen det sista oxå. efter det har usa:s väpnade styrkor censurerat rapporteringen ordentligt....

"sanningen är det första dödsfallet i ett krig" fritt ihågkommet citat från ngn jag har glömt som sagt det....

ja jag vet, jag mal o mal....

The Doors, amerikanskt psykedeliskt rockband, bildat 1965 i Los Angeles och aktivt till 1972.


Bandet bestod av sångaren Jim Morrison (1943–71), trummisen John Densmore (f. 1945), gitarristen Robbie Krieger (f. 1946) och Ray Manzarek (f. 1939) på keyboard. Gruppen hade aldrig någon permanent basist. Medlemmarna i gruppen var från början filmstudenter på UCLA.

Låten "Light My Fire" som kom år 1967 blev deras genombrott. Låten var en var en blandning av bossanova i verserna (trummorna var starkt präglade av låten "Girl from Ipanema") och 4/4 dels takt i refrängerna. Solot var starkt präglat av John Coltranes "My favorite thing". Låten ingick också på deras självbetitlade debutalbum, The Doors i en längre version (solot var ej bortklippt som på singeln). På albumet ingick även andra stilbildande och nyskapande psykedeliska klassiker. Albumet blev en stor hit, och uppföljaren Strange Days sålde också bra.

Under åren 1968-1969 släppte gruppen två album som kom att betraktas som något vekare än deras två första. På dessa album experimenterade man med sitt sound. Gruppen gick dock tillbaka till sitt gamla hårda rock-sound på de två sista albumen.

Jim Morrison dog av en överdos i ett badkar vid ett besök i Paris den 3 juli år 1971. Morrison hade varit gruppens stora dragplåster och utan honom blev det svårt att fortsätta. Gruppen upplöstes två år efter dödsfallet.


Diskografi [redigera]
Studioalbum

The Doors (1966-67)
Strange Days (1967)
Waiting for the Sun (1968)
The Soft Parade (1969)
Morrison Hotel (1970)
Thirteen (1970)
L.A. Woman (1971)
Other Voices (1971)*
Full Circle (1972)*
An American Prayer (1978)
Livealbum

Absolutely Live (1970)
Alive She Cried (1983)
Live at the Hollywood Bowl (1987)
In Concert (1991)
Live Kompletta Konserter

Live at the Aquarius Theatre: first performance (1969)
Live at the Aquarius Theatre: Second performance (1969)
Live in Detroit (1970)
Live in Philadelphia´70 (1970)
Samlingsalbum

Wierd Scenes Inside The Goldmine (1972)
The Best of The Doors (1973)
The Doors Greatest Hits (1980)
Classics (1985)
The Best of The Doors (1985)
Film Musik The Doors (1991)
Greatest Hits Enhanced CD (1996)
Boxset (1997)
The Complete Studio Recordings (1999)
Bright Midnight Sampler (2000)
Legacy: The Absolute Best (2003)
The Complete Studio Recordings Long Box (2003)
Boot Yer Butt (2003)
The Doors Perception (2006)
* Utan Jim Morrison


Intervjuer & Radioprogram [redigera]
No One Here Gets Out Alive (2001)
The Lost Interview Tapes Featuring Jim Morrison Volume One (2001)
The Lost Interview Tapes Featuring Jim Morrison Volume Two: The Circus Magazine Interview (2002)

Externa Länkar [redigera]
The Doors officiella hemsida
Ray Manzareks officiella hemsida
Robbie Krigers officiella hemsida
John Densmores officiella hemsida


Jim Morrison, eg. James Douglas Morrison, född 8 december 1943 i Melbourne, Florida, USA, död 3 juli 1971 i Paris, Frankrike, amerikansk poet, låtskrivare och sångare i rockgruppen The Doors från Los Angeles, Kalifornien.

Jim Morrisons död omringas av oklara omständigheter, något som bidragit till att göra honom till en kultfigur. Han hittades död i ett badkar i Paris. Dödsattesten anger hjärtattack, antagligen förorsakad av omfattande narkotikamissbruk. Läkaren som skrev under dödsattesten har aldrig kunnat spåras. Morrison ligger begravd på Père-Lachaise-kyrkogården i Paris och än idag vallfärdar fans till hans grav.

my fathers eyes.....

har snöat lite på denna komposition...claptons son dog ju, trilla ju ur ett hotell fönster tror jag det var...texten är tänkvärd.
o jag är ju mycket för att tänka.....



Something you should know about My Fathers Eyes Lyrics

Title: Eric Clapton - My Fathers Eyes lyrics

Artist: Eric Clapton

Visitors: 9409 visitors have hited My Fathers Eyes Lyrics since Feb 12, 2007.

Print: Eric Clapton - My Fathers Eyes Lyrics print version

Sailing down behind the sun,
Waiting for my prince to come.
Praying for the healing rain
To restore my soul again.

Just a toerag on the run.
How did I get here?
What have I done?
When will all my hopes arise?
How will I know him?
When I look in my father's eyes.
My father's eyes.
When I look in my father's eyes.
My father's eyes.

Then the light begins to shine
And I hear those ancient lullabies.
And as I watch this seedling grow,
Feel my heart start to overflow.

Where do I find the words to say?
How do I teach him?
What do we play?
Bit by bit, I've realized
That's when I need them,
That's when I need my father's eyes.
My father's eyes.
That's when I need my father's eyes.
My father's eyes.

Then the jagged edge appears
Through the distant clouds of tears.
I'm like a bridge that was washed away;
My foundations were made of clay.

As my soul slides down to die.
How could I lose him?
What did I try?
Bit by bit, I've realized
That he was here with me;
I looked into my father's eyes.
My father's eyes.
I looked into my father's eyes.
My father's eyes.

My father's eyes.
My father's eyes.
I looked into my father's eyes.
My father's eyes.

crossroads.....

 
dagens kosmonauter
ovan eller bredvid eller vad det är finns en bild på en gravsten...robert johnsons även om det finns en massa tvivel på vart han ligger...om han ligger ngn stans. enl sägen sålde han sin själ till djävulen därav överskriften...så han kanske lever?
finns en massa myter o sägner om denne man...hade han levat i dag hade han nog haft epitetet värsta röjaren...mängder av artister har spelat in hans alster i alla fall.
två av mina favvisar blev inspirerad av denne man..howlin wolf o sonny boy williamson. deras liv är lika intressanta dom. howlin wolf var en stor man bildlikt talat..136 kilo o över två meter. ngn har skrivit att det lät som ett gäng maskiner som går i gång på en grusväg eller nåt åt det hållet...elvis första chef sam philips var förtjust i wolf bla...sonny boy levde ett hårt liv han med. han upptäckte elmore james, han var ihop med wolfs syrra o var en jävel på trynorgel...han hade med en spottkopp på scen, det sista spotta han blod i den...han levde värsta röjar livet han med o gick sönder på dålig whiskey typ....
varför tjatar jag om det här då? tja, tycker väl dessa farbröder är värda det...och som sagt hade dom levat idag hade dom funnits med i skvaller pressens tio i topp typ....

varvar spelaren med lite sam cooke...the man who invented soul. fantastisk röst....bring your sweet loving.

vad har jag gjort denna veckan då? tja varit i mjölby av alla ställen för att kolla på ett jobb, jobbat på företagets lokaler o byggt mellanväggar o gjutit en betongklack. fixat en rasad vägg, kört lastmaskin o härjat...nu skall jag vara ledig en vecka......

lust for life, baby?

haha, jag var bara tvungen att planka detta....visste ni att det finns ett öl som heter iggy pop oxå? kollar ni filmen "trainspotting" med en lysande ewan mcgregor får ni höra massvis av hans musik.....och den är bra! fantastisk, nyskapande, underhållande och alldeles alldeles underbar......

som ni kan läsa här nere introducerade iggy lite av det som riktiga rockstjärnor praktiserar idag....o vad hade sex pistols o dyl varit utan denne fantastiske man? är naturligtvis en personlig favorit hos undertecknad....är svag för dårar som bränner ljuset i båda ändar o kör skiten ur allt o alla.....

Iggy Pop, eg. James Newell Osterberg, född 21 april 1947 i Muskegon, Michigan, är en amerikansk rocksångare och skådespelare. Han ses allmänt som en av rockhistoriens mest inflytelserika artister och har kallats för punkens gudfader, trots att den kommersiella framgången ständigt tycks gäcka honom. Han blev känd i det kortvariga protopunkbandet The Stooges i slutet av 1960-talet och har sedan dess haft en brokig solokarriär, tills han 2003 återförenade sitt gamla band.

Iggy kommer till Sverige (Borlänge) för en spelning tillsammans med sitt gamla band The Stooges sommaren 2007.
The Stooges

Iggy Pops karriär började i olika high school-band (mest känt är kanske The Iguanas där Iggy fick sitt artistnamn) under 1960-talet. Han influerades tidigt av blues och började senare lyssna på experimentella rockband som The Doors och Velvet Underground. 1967 grundade han tillsammans med bröderna Ron och Scott Asheton (gitarr resp. trummor) och basisten Dave Alexander bandet The Psychedelic Stooges, som snart skulle förkortas till The Stooges.

Följande år fick bandet skivkontrakt med Elektra Records och gav ut två skivor, The Stooges och Fun House. På sextiotalet floppade plattorna och Elektra sade upp sitt kontrakt. Trots det hade skivorna senare en stor betydelse för punkrocken med i dag klassiska Iggy Pop-låtar som Search And Destroy, 1969, I Wanna Be Your Dog, Dirt och 1970 (aka I Feel Alright) och den berömda The Passanger (som lär ska vara löst baserad på en dikt av Jim Morrison. Men nedslagna av skivornas dåliga framgång och uttröttade av Iggys drogproblem, splittrades The Stooges strax efter att tre nya medlemmar införskaffats.

Men då steg en räddande ängel fram i form av Stooges-fanatikern David Bowie, som bjöd Pop till England och övertalade honom att fortsätta sin karriär. Hur det nu gick, återförenades The Stooges (Alexander ersattes av James Williamson, men han ville spela gitarr, så Asheton fick ta över basen) och spelade in den Bowie-producerade Raw Power (1973), som blev The Stooges och Pops slutliga genombrott. The Stooges föll ändå samman 1974 och Pop fortsatte kämpa med sina heroinproblem.

Bowie & Berlin

Pop spelade in några låtar med Williamson, men de skulle släppas först 1977 som skivan Kill City. Han satte in sig själv på ett mentalsjukhus för att bli kvitt sitt drogbehov, och en av hans få regelbundna gäster var David Bowie, som skulle fortsätta att stöda sin ödesbroder. 1976 tog han med Pop (som inte lyckats bli kvitt sitt beroende) på sin Station To Station-turné. Det var Pops första möte med en storskalig professionell turné och han var imponerad av det arbete Bowie satte ner.

Tillsammans med "Starman" Bowie flyttade Pop sedan till Berlin för ett projkekt där de båda skulle försöka övervinna sitt drogmissbruk och här hjälpte också Bowie till med att få Pops solokarriär på fötter. Tillsammans skrev de låtar till Pops kritikermässigt mest upphöjda album, The Idiot och Lust for Life, som båda gavs ut 1977 på RCA. Bowie spelade också keyboards på Pops liveuppträdanden, några av vilka finns sparade på skivan TV Eye, en liveplatta som Pop gjorde mest för att uppfylla sitt kontrakt med RCA, som han var missnöjd med.

1980-talet

Tillbaka i USA 1979 gjorde han två skivor för bolaget Arista, ingen av dem blev, trots starkt material, några stora succéer, förutom i Australien. Så Pop reste till öriket för att göra reklam för skivorna. Ett uppträdande för ett av landets största talk show där en tydligt drogpåverkad Pop avbröt intervjuaren genom att hoppa upp och ner på fåtöljen och åtskilliga gånger säga "G'day Mate" med en satirisk australienar-accent cementerade honom som en av Australiens största stjärnor och han har genomgående haft ett starkt stöd i landet. Men på grund av skivornas låga försäljningssiffror avslutade Arista kontraktet 1981.

1983 och 1984 kom Bowie igen med hjälp åt sin gamla vän som kämpade med dalande popularitet och stora skulder genom att spela in egna versioner av låtarna China Girl och Tonight, som de ursprungligen gjort tillsammans för Iggys Tyskland-skivor. China Girl blev en megahit och Tonight en relativt stor sådan. Eftersom Pop varit med och skrivit låtarna, fick han också royalties för dem, vilket gjorde att han fick möjlighet att klara upp sin ekonomiska situation. Pengarna han tjänade på låtarna gav honom möjlighet att ta en paus, bli av med sitt heroinberoende, ta skådespelarlektioner och gifta sig. Han återvände 1986 med skivan Blah Blah Blah, som han skrivit och spelat in med Sex Pistols gitarrist Steve Jones och som Bowie återigen producerade. Skivan, som experimenterade med new wave-sound blev hans enda produktion som har sålt riktigt bra och backades upp av singeln Real Wild Child, en cover av en femtiotalslåt. Real Wild Child blev hans första Top 10-hit i Storbritannien. Uppföljaren Instinct blev en besvikelse för skivbolaget, som hade väntat sig en ny Blah Blah Blah, men i stället fick en återgång till det gamla Stooges-soundet.

Senare karriär

1990-talet inleddes med en stark skiva producerad av Don Was, där medlemmar ur Guns N' Roses och The B-52s medverkade. 1995 fick han igen en upprättelse och några minuter till i rampljuset då hans låt Lust For Life från 1977 inkluderades i soundtracken till storfilmen Trainspotting. En ny video av sången spelades in med klipp ur filmen och nytt material där Pop dansar med en av karaktärerna. En Iggy Pop-konsert har också en viktig del i filmens handling. 1997 släppte han en ny, remixad version av Raw Power, som bättre fångar originalisnpelningens råa sound än Bowie-restaureringen.

2003 släppte Pop sitt senaste album Skull Ring, som gästas av Sum 41, Green Day, The Trolls och bröderna Asheton. Året därpå återvände bröderna till Iggy och The Stooges gav sig igen ut på turné med basisten Mike Watt och saxofonisten Steve MacKay från 1969-uppsättningen av The Stooges. Bandet arbetar för tillfället på en ny skiva, som produceras av bl a Steve Albini och Jack White. Skivan ska komma ut år 2007.

2006 gästade han på Teddybears STHLMs amerikanska album Soft Machine.

Filmkarriären

Iggy Pop har medverkat i sexton filmer, mest kända är Sid and Nancy, Cry-Baby, Dead Man och Coffee and Cigarrettes. Han har också medverkat i fem tv-serier: Miami Vice, Tales from the Crypt, The Adventures of Pete & Pete och Star Trek: Deep Space Nine.

Dessutom har Pops låtar funnits med på 18 olika filmsoundtracks, samt i ett antal tv-serier. Han har också lånat ut sin röst till ett naturprogram.

Huvudpersonen Ewan McGregors karaktäri filmen Velvet Goldmine är baserad på Iggy Pop, Sid and Nancy. Karaktären Gollum i Peter Jacksons filmatisering av Sagan om ringen är delvis inspirerad av Pops smala, muskulösa kropp och slingriga scenframträdande.

En film om Iggy Pops liv är i planeringen och inspelningarna ska börja i slutet av 2006. Elijah Wood ska porträttera Pop i filmen som går under arbetsnamnet The Passenger.

Arvet efter Pop

Även om Iggy Pop inte vanligtvis ses som chockrockare, var det han som skapade många av de rutiner som använts av de allra vildaste banden i historien. Enligt sägen ska Pop vara den första som började kasta sig ut i publiken för att bäras upp på lyssnarnas händer i rutinen som är känd som "stagediving". Han är också den första artisten som använt trasiga flaskor för att skära upp sig själv på scenen. Ibland toppade han det hela genom att blodig rulla sig i jordnötssmör. Ryktet säger också att han en gång mottagit oralsex av en kvinna i första raden under konsertens gång.

Trots att Pop aldrig gjorde en Top 10-skiva eller fick en riktigt stor hit, är han allmänt erkänd som en av ikonerna inom rockmusiken och har haft en stor betydelse för punk- och garagerocken och i ett längre perspektiv för hela rockgenrens utveckling. Hans karriär startade ungefär samtidigt som MC5 och med sin råa musik och sitt energiska uppträdande blev han en förebild för band som The Ramones (som ofta nämns som det första punkbandet), Sex Pistols och allt som följde efter det. Många artister har gjort covers på hans musik, bland andra David Bowie, Red Hot Chili Peppers, Smack, Guns N' Roses, Siouxie & The Banshees, Michael Hutchence, The Sisters Of Mercy och Joey Ramone.

Diskografi

The Stooges

* 1969 - The Stooges
* 1970 - Fun House
* 1973 - Raw Power

Solo

* 1976 - Kill City
* 1977 - The Idiot
* 1977 - Lust for Life
* 1979 - New Values
* 1980 - Soldier
* 1981 - Party
* 1982 - Zombie Birdhouse
* 1986 - Blah Blah Blah
* 1988 - Instinct
* 1990 - Brick By Brick
* 1993 - American Caesar
* 1995 - Naughty Little Doggie
* 1999 - Avenue B
* 2001 - Beat 'Em Up
* 2003 - Skull Ring

Filmografi

Som skådespelare

* 1983 - Rock & Rule
* 1986 - Sid and Nancy
* 1986 - The Color of Money - Revanschen
* 1990 - Hardware
* 1990 - Cry-Baby
* 1995 - Atolladero
* 1995 - Tank Girl
* 1995 - Dead Man
* 1996 - The Crow: City of Angels
* 1997 - The Brave
* 1998 - The Rugrats Movie
* 2000 - Snow Day
* 2003 - Coffee and Cigarettes

en indian är en indian.....

 



dagens....
här på bild ser ni en av de absolut vackraste hojar jag vet....en indian. bengalos mc hade utställning på torget i uddevalla o jag var där o besåg en o annan båge. där fanns lite av varje att beskåda. tyvärr är min minste son inte road av det som får hans farsa att gå igång....han är för ung för öl o brudar, motorcyklar intresserar honom inte o godis låg honom varmare om hjärtat denna gång. ack, finns det inte en gen hos honom som är gemensam med mina?

annars då? jo att bryan ferry kan bära upp en kostym vet ni ju....lyssnar på hans tolkningar av bob dylan. dylanesqe heter skivan ifall ngn är intresserad? värmen verkar ha återkommit o jag har öl torka hemma...inga pilsner. ett öde värre än döden kan jag tala om.
skall plöja igenom lite pretenders sen tänkte jag, har en faiblesse för chrissie hynde...undrar om hon är singel?

konsten att göra ingenting.....

 
dagens kosmonauter
jag skall nu börja min semester....försöka vara ledig o inte göra ngt alls. om det nu är möjligt? jag skall ha en vecka ledigt och försöka umgås med mina barn. o städa....tvättmaskinen får jag väl ladda i morgon. kan man beställa hyfsat väder månne?

slå mig med din rytmpinne...

Det är något med det brittiska klimatet som skapar excentriker. Det bara vimlar av dem; i litteraturen, i teatern, i filmen, och även i musikvärlden (man kan rabbla namn i en evighet, men det räcker ju med att nämna John Martyn, Robert Wyatt och Brian Eno). En av de största (fastän inte till växten) var Ian Dury (1942-2000). Vid sju års ålder drabbades han av polio, och drogs sedan dess med en förvriden kropp och en allvarlig haltning. Han studerade konst och litteratur, och tog sin examen vid the Royal College of Art i slutet av sextitalet. 28 år gammal bildade han sin första grupp. Redan från början var han ett original: streetwise, cockneytuff, humoristisk, och aldrig främmande för en fräckis.

Efter många år på pubscenen med Kilburn & The High Roads, skivdebuterade han i eget namn 1977 med ”New Boots and Panties”, en fantastisk samling låtar om det där som engelsmän vanligtvis inte pratar om. Jazziga ”Wake Up and Make Love to Me” hade varit direkt oanständig om den inte varit så gullig. ”Sweet Gene Vincent” är en snygg 50tals-pastichig hyllning till sångaren som gav oss ”Be-Bop-A-Lula”. Music Hall-numret ”Billericay Dickie” för traditionen vidare, med en genuint snuskig men lätt kamouflerad text. Och de inledande orden till ”Plaistow Patricia” fick tas bort från tidiga upplagor av plattan. Det var ju, trots allt, Drottningens jubileumsår. De där orden har blivit återinsatta på CD-utgåvan, så nu kan engelsmännen få en dos av The Queen’s English som får dem att sätta teet i fel strupe. Många har försökt, men ingen har kommit i närheten av att vara så ful i mun på så kort tid.

Något senare släpptes singeln ”Sex & Drugs & Rock & Roll” och hans framtid var säkrad. Han var inte punk, men han sveptes med av samma våg, precis som Graham Parker, Elvis Costello och Nick Lowe. Hans musik var en blandning av rock’n’roll, soul, jazz, reggae och music hall, som aldrig hörts förut. Och hans band var inte några punkare, de var fantastiska musiker som ledigt behärskade alla musikstilar. Snart hade Ian samlat dom i The Blockheads, ett av världens tightaste band.

Han var ingen stor sångare, men en textförfattare av rang. Debuten är fylld av underbara berättelser om udda figurer (och allihop lika uppfriskande frispråkiga). Hans år som Eng Lit-student avslöjar sig genom hela katalogen. ”Razzle in my Pocket” handlar om att knycka en porrtidning, och är skriven i felfri sonettform, men sjungs med den värsta cockneydialekt du nånsin hört. Hans utbildning visar sig på andra ställen också. Begrunda till exempel följande strof:

Failure infolds me with clammy green arms
Damn the excursions and blast the alarms
For the rest of what’s natural I’ll lay on the ground
Tell me tomorrow if I’m still around

Det är inte Shakespeares Othello. Det är avslutningen på en sex minuter lång stråkbemängd ballad av Ian Dury. Den arkaiska stilen fungerar som en kod, och du hade kanske inte fattat vad det handlar om, ifall inte fyra minuter av sången upptogs av ett gäng huliganer vrålande titeln om och om igen. Och titeln är ”Fucking Ada”. Du har härmed blivit varnad.

Ian gick vidare efter sitt mästerverk, och fick till ett par riktiga hits också: ”Hit Me With Your Rhythm Stick” och ”Reasons to be Cheerful, part 3” hördes på diskotek och radiostationer över hela världen (och kan höras här också). Men för övrigt blev det mer funk än vad världen behövde, och bandet självdog. Ian startade en skådespelarkarriär som gav roller i stora teateruppsättningar, och filmer av Peter Greenaway och Roman Polanski. Den musikaliska återkomsten med ”Mr Love Pants”, 1998, var lovande, men två år senare dog han i cancer.

big change is gonna come...

 



kollar ni på bilden så ser ni muddy waters, en man som släppt somligt på vinyl...jag gillar muddy. otaliga är de ggr jag hört på ngn av hans låtar, antingen när jag varit låg eller uppåt. passar ju att slå ett slag eller dra en lans för detta nu när åmåls bluesfestival är...fast för tillfället lyssnar jag ju på en annan av mina favoriter, peter green. steady rollin man dundrar i högtalaren, en låt jag alltid återkommer till. tycker den passar mig som handsken...greens gitarrspel passar till mitt kynne oxå....


jag har varit ledig denna helgen, jag o barnen har tillbringat lite tid ihop. min dotter har kritiserat mig för att vara snål, inte hålla vad jag lovar etc etc....när jag sen frågar varför hon tycker så upprepar hon att det har mamma sagt. det känns väl inte så bra faktiskt...får revidera min syn på mig. uppenbarligen är jag en girig lögnaktig jävel...tja, det är väl bra att komma till den insikten oxå, ingen falsk varudeklaration här. mitt ex har ju ett barn till med en annan man, är ju plastdottern jag har skrivit om ibland. hon har inte sett sin farsa sen hon var två och ett halvt typ...men jag är uppenbarligen i samma klass som han. tja, kanske ngt att påpeka nästa gång gardiner eller hyllor skall upp...eller hjulen skall skiftas på hennes bil kanske. eller så är jag bara barnslig? vad är det att hänga upp sig på? ingenting egentligen, förutom att mitt ego får sig en törn...o det har det ju fått upprepade ggr. inget nytt under solen där menar jag...o varför överhuvudtaget föra ner det i skrift? tja en form av terapi tror jag...ser man det i skrift verkar det inte så jävligt som man uppfattar det när ens ättelägg kläcker ur sig dessa oneliners....

nästa vecka kommer inte att bli rolig...vi är två man som jobbar, o jag har jobb för fyra...på två olika ställen. det ena är att ta ner 15 m takstolar. kommer att krävas en lastbil bla...samt skärutrustning.
häradsbetäckarn har jobbat hela helgen tror jag i gbg...då är han förhoppningsvis nykter. o är det på måndag oxå. han har lyckats med en massa denna veckan som varit...mordbrännaren fick ett järnrör i huvudet förra helgen o är sjukskriven. han skall alltså vara i stillhet denna veckan vilket kommer att bli väldigt svårt för honom.
ni som läser mina alster kan ju konstatera att det egentligen inte handlar om så mycket...jag arbetar, väldigt mycket...o har mina barn varannan vecka förutom de stora som är här jämt. annat än detta hinner jag inte med. finns ingen vän i vassen, finns ingen social sfär förutom mitt jobb. tillbringar mycket tid ensam när jag inte har de små barnen...orkar inte så mycket mer. går inte ens ut på helgerna, bardiskarna står orörda i byn. o överallt annars oxå...mitt umgänge sköter jag via datorn. träffar väl jämo med jämna mellanrum, men nu har hon funnit sitt livs trettiotvå taggare o är upptagen av det. vilket jag tycker är rätt skönt faktiskt...

har konstaterat det att skall man vara med ngn måste man orka engagera sig...hitintills har jag inte sprungit på den människan, följaktligen har jag inte engagerat mig. jag har några vänner jag engagerar mig i, men thats it ungefär...

men jag tror att förändringen kommer....jag ser den inte, men den lurar runt hörnet. för tillfället seglar jag på ett hav som är kav stilla...men det kommer att ändra sig, trots mitt spanande efter hotande moln...